Idag gick jag runt på kyrkogården i stan för första gången sedan jag flyttade härifrån för ungefär tio år sedan. Den här statyn var ny. Eller gravsten kanske det är? Pojken hette Joakim och blev fem år gammal. Gravstenen säger "Semper Amatus" - alltid älskad. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att begrava sitt barn, och även om jag tycker att det är lite bisarrt att göra en staty, så förstår jag ändå varför en förälder väljer att göra det. Usch, jag blir så ledsen när jag tänker på det. Kyrkogårdar är intressanta, tycker jag, fast samtidigt är det jobbigt med alla dessa döda människor. Vilka människoöden döljer sig bakom alla dessa gravstenar? .....
Så fint, och vilken fin minnessten pojken fått.
SvaraRaderaKyrkogårdar är ofta lugna och fina att gå runt på, säkrast är nästan att gå på de äldre delarna för även om det finns barngravar där så blir det ju inte så nära inpå. Då kan man mer gå och fundera över människoödena.
Jag tycker sådana är jättefina, men jag är ju skadad som den kyrkvaktmästare jag är. Men jag tänker ofta på vilka människoöden som finns bakom alla namn och stenar som man möter varje dag.
SvaraRaderaVilken kyrkogård var det vid? Den vid Spyken?
(Innan tyckte jag också att de var lugna och fina att vara i men nu ser jag tyvärr mest det som en arbetsplats..)
Jerker - det var den uppe vid sjukhuset, vad den nu kan heta.. Norra kyrkogården kanske? Den är verkligen jättestor, jag tror inte jag har gått på hela än, men det ska jag absolut göra .. :-)
SvaraRaderaJag har nog missat den, men det var rätt längesen jag var i Lund. Den vid Spyken, när jag sist var där i mitten på 90-talet, tycker jag är fantastiskt vacker.
SvaraRaderaHåller med att kyrkogårdar är vackra, lugna platser...men själv "vågar" jag inte läsa stenarna, speciellt om det handlar om barn... :-(
SvaraRadera