Idag gick jag runt på kyrkogården i stan för första gången sedan jag flyttade härifrån för ungefär tio år sedan. Den här statyn var ny. Eller gravsten kanske det är? Pojken hette Joakim och blev fem år gammal. Gravstenen säger "Semper Amatus" - alltid älskad. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att begrava sitt barn, och även om jag tycker att det är lite bisarrt att göra en staty, så förstår jag ändå varför en förälder väljer att göra det. Usch, jag blir så ledsen när jag tänker på det. Kyrkogårdar är intressanta, tycker jag, fast samtidigt är det jobbigt med alla dessa döda människor. Vilka människoöden döljer sig bakom alla dessa gravstenar? .....
